För ett par år sedan åkte jag med Japhet Kipkorir, kenyansk löpare, till Lysekil och Musselloppet. Jag hade tagit fel på tiden så vi kom fram för tidigt. Vi pratade med arrangörerna och då föreslog de att jag skulle ”dubblera” genom att springa 5 kilometer först. Jag var inte svårövertalad så det blev 5:an och sedan lite vila för att sedan springa ”tävlingsdistansen” 10 kilometer. Trots dubblering så lyckades jag vinna min åldersklass där. Lika bra gick det för Japhet, seger!
Prispallen i Musselloppet!
En månad senare åkte vi ner till Prinsens Minne med halvmara eller 10 kilometer. Frågade Japhet vilken distans han skulle springa? -”Jag dubblerar, det gjorde ju du i Lysekil!”-”Men det är ju mycket längre sträckor här”! -”Vinner ändå inte men det är bra träning inför Lidingöloppet”! Japhet blev två och trea, fick 31,1 kilometer och mer prispengar än segraren på en distans!
På vägen hem sade jag till honom att han inte vann för att hans spurt var för dålig! En månad senare fick jag ett Sms -”Vann Lidingöloppet 30 km precis – i spurten, som jag tränat sedan vi talade om det!”
Vi tog på oss ”asfaltsskor” trots att vi skulle springa i Delsjön, där det vimlar av skogsstigar. Mestadels höll vi oss till grusvägar, som det blir fler av för varje år. Målet var att titta på de nya belysningsstolparna och ”bron” över träsken mellan Sävedalenoch Öjersjö. Allt detta ligger i Partille kommun och är därför med i spårsystemen i den kommunen och Delsjöområdet. Men varför det bara var lampor en liten bit och slutade mitt i skogen fick vi inte klart för oss.
Så här glad blev Christian för att han slapp mossen, för min ”överlevnad”!
Två golfbanor sprang vi över (Öjersjö, Delsjön) och två klubbhus passerade vi förbi (Kamratgården, Gaisgården). Det blev inte mycket av löpningen över Ugglemossen, deltagarna tänkte på – min hälsa!? Men de tänkte på sin egen hälsa när de tvunget ville in i Bertilssons stuga för fika! De sista sju kilometerna efter det gick väl ganska bra för oss. Jag slet i slutfasen men överlevde! Budord 7: ”Det som inte dödar, det härdar”!
Dagens Aktivitet: Över två timmar och 20 kilometer.
Ja, då var biljetterna köpta och resan till träningslägret i Kenya är ett faktum. Hela april ska Oscar Claesson, Eskil Svensson, Zackariah Mogendi Miruha och bromsklossen Lennart ligga i hårdträning! Oscar, Zackariahär 30 minuters killar, Eskil 34 och jag 48! Vi ska ner till Kapkoi training campi Eldoret (där alla kenyanska världsstjärnor tränar) till Japhet Kipkorir (27 minuter), som jag är personlig vän med sedan många år. Träffade honom första gången på Lidingöloppet Kinadär han var bjuden av Lidingöloppet (Sverige) som tvåa i loppet, segraren kunde inte åka med. Där hjälpte jag honom med taktik, efter det vann han Lidingöloppet två år i rad! Senare har han vunnit igen bland genom att lyssna på mej om spurtträning!
Japhet först igen, här Musselloppet!
Fördelen med att bo och träna med Japhet, är ju att han är en av alla löparstjärnorna, han känner dom alla. Det kan bli många och lärorika möten, det gäller bara att försöka hänga med – hoppas det finns någon cykel eller bil där!
Dagens Aktivitet: Äventyrslöpning i Kullavik, Sandsjöbacka och Årekärr i 170 minuter.
forts från föregående … Det är svårt att sätta upp en tidsmässigt mål när man inte sprungit loppet förut. Vi tänkte att tre timmar låter lagom, överkomligt men inte självklart. Efter en mil trodde jag aldrig vi skulle klara det, med tanke på att vi tog en timme på oss dit. Det visade sig att vi hushållat på krafterna på ett bra sätt och klarade tretimmars gränsen med en liten marginal, båda två.
Det regnade ordentligt sista timmen, så förutom att göra banan lerig och hal, blev vi rejält blöta. I mål kom nerkylningen ganska snabbt. På darrande ben fick vi långsamt på oss överdragskläderna som arrangörerna transporterat till målet, underbart!
När vi väntade på coachen – dök han plötsligt upp på storbilden! foto Christian
På kvällen hade vi förmånen att få äta middag med ett gäng ”riktigt” rutinerade Lidingölopps deltagare. ”Börjes Gäng” där de fem medlemmarna hade över 35 genomförda lopp och de flesta lika många ”Klassiker”. Riktigt kul och inspirerande att höra deras berättelser.
forts från föregående … Sedan var det upp och ner ända till 25 kilometer där den beryktade Abborrbacken tog sin början. Vid foten stod en sponsor och delade ut druvsocker, bäst att ta en! Här hade även nya dryckesalternativ dykt upp vid vätskekontrollerna. Pepsi Cola och kaffe för att ge ny energi till trötta löparben. Abborrbacken var lång och tung men ändå inte så farligt som ryktet gav gällande. Detta var beviset på att vi var hyfsat tränade och att vi disponerat tempot bra. Vi passerade många i uppförsbackarna, även om vi gick, var vi betydligt raskare än omgivningen.
Yessss! foto Anders Larsson
Karin backenmed två kvar var såklart jobbig men ”vittringen” av målet gav mental styrka. Sen var det bara 1500 meter skön nedförs löpning kvar. Vilken underbar känsla när jag hörde speakern genom skogen och när det öppnade upp sig i skogen och upploppet syntes. Sista utmaningen var att lägga på en spurt på skakiga ben och inte trilla. Det var lerigt och halt men det gick! Känslan när mållinjen passerades var obeskrivlig, var det inte en liten tår som kändes i ögat? forts följer …
Dagens Aktivitet: Löpning i vatten i 50 minuter och innebandy i en timme
fortsättning från tidigare … Banan mellan tio och sexton bestod av härligt, lagom kuperad grusgång i skogen. När vi närmade oss Södergarn började backarna, väldigt vackert men upp och ner, brantare och brantare. Vi malde dock på i ett skönt tempo, fortfarande kände vi oss ganska pigga även om jag inte var oberörd längre.
Min kompis Anders som jag hade följe med! foto Christian
Vid sista backen upp mot de vackert belägna villorna på Jaktstigen, brände det ordentligt i benen. Utsikten var fantastisk så snabbt glömde jag tröttheten. I nedförs backarna mot Grönsta gärde och vid två mils passeringen kunde vi ”rulla” och vila lite. Ännu mer bullar och bananer gjorde att den mycket branta Grönstabacken kunde kämpas ner relativt lätt, här valde vi att gå i de brantaste partierna. ”Sista milen är fruktansvärd” hade coach Lennart och de andra rutinerade löparna i gympahallen, där vi bodde natten innan, skrämt oss med. Bäst att inte inleda den med att ”gå i väggen” genom att springa uppför med andra ord. Den var riktigt brant så det kändes absolut som rätt taktik. Väl uppe kom såklart belöningen med en nedförs backe. Nya möjligheter att ”rulla” och låta musklerna användas på ett annorlunda sätt, nästan stretching känsla när man släpper på ordentligt. forts följer …
Dagens Aktivitet: Långa backintervaller i 90 minuter
När coachen hjälpte Andersoch mig att göra målsättningen för löparåret styrde han tydligt in på att huvudmålet skulle vara Lidingöloppet. Detta klassiska terränglopp på 30 kilometer på vackra men oerhört backiga stigar på Lidingö. I lördags var det dags. Skulle träningen räcka till att ta sig runt på ett hyfsat behagligt sätt men ändå på en respektabel tid?
Det är jag Christian, med hår på hakan, som författat detta!
Starten gick i Koltorp på en gräsåker. Taktiken var att ta det lugnt så man skulle klara den betydligt jobbigare andra halvan av loppet. Det gick enligt plan, tempot var perfekt i startgrupp 5, så det var bara att hänga med. Runt Kyrkviken, efter 7-8 kilometer, var det ganska platt och fullt med folk som hejade. Stor risk att springa lite för fort med andra ord men vi turades om att påminna om att hålla igen tempot. Första milen gick på en timme precis, lite långsammare än planerat. Vi var dock överens om att det inte gjorde något utan vi tuffade på i lagom prattempo. Det kändes riktigt bra. Fram till halvvägs vid Fågelöuddehade vi bara tagit en mun vatten vid varje vätskestation men nu kändes det som en bra idé att fylla på med lite energi. Kanelsnäcka och banan sköljdes ner med lite vatten. Nya krafter kändes det som. fortsättning följer …
Det mest klassiska och arrangörsmässigt bästa loppet är i antågande. Den klassiska trettio kilometers sträckan genomfördes för första gången 1965! En av initiativtagarna Sven Gärderud var far till den legendariska OS-guldmedaljören Anders. Vem kommer inte ihåg när Baumgartlstupade på sista hindret i hinderloppet.
Har dom inte blandat ihop bilderna?
Loppet är numera på fina grusvägar, annat var det från början med mjuka stigar. Jag har hört om när upploppet mer liknade en nyplöjd åker än den gräsmatta som det nu är. Numera är det den sista milen alla talar om. Det är förklarligt då de flesta (killar) går för fort, speciellt den andra milen. Taktiken är att springa alla milarna lika fort trots att banprofilen är olika. Eller varför inte springa negativt?
Har du inte sprungit Lidingöloppet 30 kilometer ännu? Ja då är det dags att anmäla sej nu. Tänk på att Lidingöloppetär en löpar manifestation som pågår i tre dagar. Dessutom kan du sova över i masslogi gratis. Alla borde sova ut efter den fysiska utmaningen innan det är dags att åka hem.
När Eldrispasserades var jag givetvis fysiskt ännu tröttare men jag kände en smygande känsla av stolthet att det här kommer gå vägen. Först i Moraparken fick jag under en period riktigt ont i ett knä och blev nervös att något gått sönder. Som tur varade det bara en liten stund och jag kunde fortsätta mot målet. Ingen vacker syn sista milen men jag lyckades faktiskt få fram lite energi och kunde jogga in i mål. Det var åtminstone min känsla men har inte vågat titta på Vasalopps TV, för att se hur det objektivt såg ut!
Summering:
Cykelvasan sticker ut som den minsta utmaningen. När det gäller Ultravasan eller Vasaloppet trodde jag att Ultran skulle var extremt mycket jobbigare men nu när värken börjar släppa var skillnaden mindre att jag trodde. Så länge det finns liv kan man röra sig framåt. Vid skidåkningen om man har bakhalt och ingen styrka kvar i armarna står man nästan still. Det är varmare på sommaren men de som kom in efter mig fick en störtskur över sig. De såg frusna ut ….
Det borde varit några pass på cirka 5 timmar i förberedelserna!
Oxbergpasserades också men diverse kroppsdelar tyckte att sex mil är en lagom maxgräns efter gjorda förberedelser. En smärta jag inte var förberedd på var att armarna blev trötta av allt pendlande. Jag hade också under några timmar grubblat på om jag vid Cykelvasanveckan innan brutit ett revben, som nu smärtade. Jag hade givetvis först känt efter i löparvästen efter hårda förpackningar. Efter en andra grundlig genomsökning hittade jag dock en Enervit liquid som legat upp och ned och skavt på ett revben under några timmar, med sin kapsyl i hårdplast.
När Hökberg passerades var jag nog som tröttast. Jag hade haft som princip att jag fick gå i alla uppförsbackar. Nu var principen den omvända, jag sprang istället huvudsakligen om det var perfekta förhållanden med svag nedförsbacke annars var det rask(?) promenad. Jag började dock bli övertygad om att jag skulle ta mig till mål, vilket var en skön känsla och den enda viktiga målsättningen jag hade. Jag insåg också att 10.30 inte skulle gå, så fokus blev att röra sig framåt och helst komma under 11 timmar.
Cykelvasan sticker ut som den minsta utmaningen. När det gäller Ultravasan eller Vasaloppet trodde jag att Ultran skulle var extremt mycket jobbigare men nu när värken börjar släppa var skillnaden mindre att jag trodde. Så länge det finns liv kan man röra sig framåt. Vid skidåkningen om man har bakhalt och ingen styrka kvar i armarna står man nästan still. Det är varmare på sommaren men de som kom in efter mig fick en störtskur över sig. De såg frusna ut ….
rosapantern 