När starten gick för halvmaran ställde jag mej i fem minuter gänget. Ganska snart sprang jag jämnt med en tjej som siktade under 1.50. Passade bra så vi slog följe. Ibland kunde hon höra vad jag sa men då fick hon ta ur ”hörselskydden”. Att ställa upp på en löpartävling på strandpromenaden med musik i öronen är för mej obegripligt!
Så här kändes slutet av loppet mentalt!
På Stenhuggerivägen står alltid ett stort tjoande publikgäng och blåser trumpet. Där fastnade jag ett tag. Försökte sedan springa i fatt tjejen, född i Lerum, nu boende i Göteborg, för övrigt. Det gick inte, så efter 12-13 kilometer tröttnade jag – rejält. Efter det var det en pina, där den ene efter den andre sprang om, även ”joggare” som jag normalt springer ifrån. Vädret var perfekt, publiken, funktionärerna var goa och glada. Flera damer tyckte dessutom att jag var ”jättesöt” men det påverkade inte viljan att plåga sej. Resan var rolig men tiden var katastrofal!
PS. Tjejen hamnade på 1.46, jag över tjugo minuter senare DS
Dagens Aktivitet: 10 minuters intervaller.
rosapantern 